Så har även jag varit i Clifden

Vilken helt otrolig semester jag och Cecilia hade på Irland. Vi har skrattat så tårarna sprutat. Cecilia hostade väl egentligen mer än hon skrattade, eller ja hon gjorde båda! 🙂 Irland bjöd på vackert väder, ösregn, otroliga vyer, fantastiska connemaror och så god mat. Jag hade bara gått upp tre kilo på fem dagar, hehe. Men så värt det. Jag kan väl köra någon form av recap.

Onsdag
Planet lyfte från Kastrup 10:05 och jag var inte där en minut för sent. Självklart så var SJs tåg från Växjö försenat, vad annars liksom. Jag skulle vara på flygplatsen 8:33 men var såklart inte framme förrän närmare 9 och skulle hitta incheckning, lämna bagage och gå igenom säkerhetskontrollen – som jag såklart inte hittade till först. 🙂 Men det gick väl relativt smidigt. Cecilia fick leta reda på mig på andra sidan, jag kände mig som en yr höna.
Väl igenom incheckning och på planet gick väl smidigt ändå. Vi landade på utsatt tid i Dublin och nu skulle äventyret börja. Jag skulle hämta ut vår reskamrat för veckan, bilen. NERVÖS är bara förnamnet. Köra bil på fel sida av vägen ut från en flygplats. Det gick ju ändå förhållandevis bra, eftersom jag tog mig igenom flertalet rondeller på fel sida av vägen utan att krocka eller förarga någon annan alldeles. Vi tog oss ut från Dublin och full fart mot Galway. Det var faktiskt inte helt enkelt att ställa in hjärnan på att köra på fel sida av vägen, växla med fel hand, ligga i fel fil – ja jag tror att ni fattar poängen. När vi kom in i Galway så noterade och POÄNGTERADE Cecilia att jag låg väldigt, väldigt nära bilarna på vänstersidan, speciellt de som stod parkerade. Men narcissist som jag är så negligerade jag henne totalt, jag menar, jag träffade ju ingenting? Jag tog mig in i ett parkeringshus och ut utan en skråma. Sen fick vi en aning ont om tid. Så jag låg väl kanske på lite över min förmåga på de smala vägarna. Cecilia poängterar ytterligare en eller två gånger att FAN JOHANNA NU ÄR DET NÄRA. Neeeejdå. Sen sa det pang. 🙂 SMACK så hade jag kört in en backspegel i en annan backspegel på en parkerad bil, i Oughterard. Hejsan hoppsan. Vi skrattade i panik båda två. Stannade, noterade att skadan var rimlig, knappt något alls och sedan forcerade vi vidare mot Clifden på den smala vägen.
Cecilia hade bott på det B&B vi skulle bo på förut så dit hittade vi utan några som helst problem. Somnade ovaggad kan jag väl säga…

Torsdag
PANCAKES! Pannkakor till frukost, så makalöst underskattat. Tänk om jag hade tiden varje morgon i Sverige att steka pannkakor till frukost 🙂 Singing Mary på Connemara Country Lodge bjöd på både frukost och skönsång. Frukosten kanske 10 snäpp bättre än skönsången men det var ju tolererbart, stundtals… 🙂
Showday in Clifden. Det regnade på oss på svensk-bänken. Men bara jättemycket. Jag tror aldrig att jag har varit så genomblöt som jag blev på slutet. Fast Cecilia hade det värre, haha. Henne droppade det liksom från. Jag lyckades i alla fall se några av utställningsklasserna. Favoriten måste nog ha varit unghingsten efter Glencarrig Knight som vann sin klass. Det var ganska imponerande att se hur stor skillnad, storleksmässigt, det är på våra unghästar och unghästarna på Irland. Min 1 åring ser ut som ett FÖL i jämförelse med ettårshingstarna på Irland. Jisses. Hingsten Drumbad Fletcher Moss blev Supreme Champion och Banks Vanilla blev reserv. Häftig upplevelse helt klart. Och lustigt nog så står du ut med ösregnet, det är ju inte så mycket att gör åt egentligen, du blir blöt. Tyvärr tog jag inga bilder med kameran på torsdagen, med tanke på regnet… Vi käkade middag med Lotta och resesällskap på torsdagskvällen.

Fredag

Utflykts dag! Lotta tog oss på äventyr längs Sky Road! Vi besökte Henry O’Toole på Castle Stud, Clifden Castle, Omey och käkade lunch i Cleggan. Väldigt kul och otrolig natur. Hästarna hos Henry gick inte direkt av för hackor. Vi träffade Castle Urchin som vunnit i Clifden ett antal gånger. Vi träffade även Village Linniet som är mamma till ett utav Lottas ston (som är dräktig med Mountain, bästa Mountain!). Det var ett stoföl där som jag gärna hade tagit med mig hem som var efter Glencarrig Knight – Castle Urchin. Men jag tror att de 6-7 hästar jag redan har kanske räcker… Hehe.
Efter vårt äventyr med Lotta så tittade vi på slutdelen av High Performance. Det är väl en typ av Working Hunter Pony, med högre hinder och djupare vatten (än i Sverige, haha). Ni som tyckte att vattenmattan på RIKS var jobbig, ni kan ju gå hem. Vattenhindret i Clifden är ibland bara drygt 1,60m djupt på sina ställen 🙂 Henry berättade att när han skulle gå ut i vattnet för att sätta ut staketet de ska runda så sträckte sig vattnet en bra bit upp på bröstet på honom, och det var en aning strömt. 🙂 I denna klassen startade en hingst som heter Dark Shadow, herre jävlar vilken sjuk nacke den hingsten hade. Jag fick tyvärr ingen bra bild på den i profil, men jag har aldrig sett något liknande.
Sen var det höjdhoppning. Fyra hästar startade, varav den som vann bara hade startat alla andra klasser under dagen. Men det syntes minsann inte. Den klippte 150 hindret som en barnlek. Det är skimmeln på bilden med stora svarta fält runt ögonen – Blackwood Fernando. Jag tror att vi käkade chips till middag den här kvällen ? 😀

Lördag
Ännu en utflyktsdag. Eftersom både Cissi och jag nått den beaktningshöga åldern av 15 😉 så var det dags att åka på utflykt för att titta på naturen. Cissi nästan döende med tanke på att hon dragit med sig någon form av tuberkulos från Sverige 😉
Jag styrde den lilla Renaulten från Clifden mot Aitlle an Mhohair (Cliffs of Moher). Jag lyckades ta mig genom Galways alla rondeller och längs vägar som bara blev smalare och smalare – utan att sätta backspegeln i någon mötande bil. Det gick med sådant flyt att Cissi till och med kunde sova stundtals = bra betyg! Som skrivet, vägarna blev smalare och smalare och krokigare och krokigare. Vet inte hur många gånger vi brast ut i asgarv när vi såg en 100km/h skylt på en väg där du i Sverige knappt hade fått köra 30… På väg upp mot klipporna så körde vi längs ”Corkscrew Drive”. 90 graders kurvor i brant terräng. Så fruktansvärt roligt stundtals att få möte. Helt otroligt. Sen plötsligt när vägen blev normalbred igen, då var hastigheten sänkt (!) till 80km/h.
För er som aldrig varit på Irland och funderar på vart ni ska åka och titta – Cliffs of Moher. Vilken upplevelse. Cissi hade någon form av yolo-trend på gång så hon skulle absolut ligga längs med kanten – det var ett måste. Jag vet inte om jag tyckte att det var så himla viktigt men eftersom jag så lätt faller för grupptryck så satte jag väl mig också på kanten… Häftigt!
På vägen hem åkte vi via Galway för att äta middag, men tyvärr hade restaurangen som Cissi ville äta hummer på, inte kvar hummer på menyn! Så vi bestämde oss för att hasta tillbaka till Clifden för middag istället.  Det blev hummer i vilket fall och såklart vin. Cissi äntligen på lite friskare humör så det blev eventuellt några G&T också innan vi glada i hatten traskade hem i Clifden-natten.

Söndag
Going away-day. Buhu vad vemodigt det var att lämna Clifden denna morgonen. Singing Mary sjöng en ”kör försiktigt” sång till oss och gjorde reklam för Sverige… ? Hon poängterade tydligt att vi var ”The Swedes”. Haha… Vi har lovat att ta med en dalahäst näst år när vi kommer.
Bilresan hem gick smärtfritt sånär på att vi båda var på bristningsgränsen kissnödiga och lyckades inte hitta någon rastplats förrän det nästan var för sent. 🙂 Det var desto svårare, otroligt nog, att ta sig till bensinmacken i Dublin innan vi skulle lämna tillbaka vår reskamrat. Men den LÄTTNAD jag kände när jag gav nyckeln till killen på inlämningen – AMAZING. Haha, vilken stress att köra bil på fel sida av vägen, även om jag hade vant mig lagom till att vi skulle åka hem. Så bil 30 mil på Irland, flygplansresa 2h och sedan en tågresa på 2,5 satte sina spår. Jag damp i säng hemma i Villtofta 23:30 på söndagkvällen. Lagom mör !

Bara att boka v34 nästa år – jag ska tillbaka till Clifden.