Lilla Lill-Babs

I onsdags var jag på väg ut med lillebror i vagnen för att han skulle sova en stund på eftermiddagen. När jag rundar ankhuset/bunkern så ser jag bara Olivia och Babsan nere vid staketet som väntar på sin mat. Jag hade med mig deras påse med hö och tänkte först att Lill-Babs är nog i närheten och kommer förmodligen när jag häller ut höet. Men jag kunde inte se henne. Hagen är ganska stor och hon är i princip svart så mycket kamouflerad i skogen. Men den illavarslande känslan i magen infann sig ganska omgående, dessa tre ston brukar sällan om inte aldrig vara längre än 2 meter ifrån varandra. Jag skickade en bild till Emelie på Olivia och Babsan med texten ”undrar just vart Lill-Babs är…”. Sedan gick jag runt hagen och bort på grusvägen som löper bakom min skogshage. När jag är nästan längst bort får jag syn på Lill-Babs. Hon ligger ner vid staketet under en gran.

Det första jag kunde komma på var att hon måste fastnat i staketet, men att då borde staketet bara ha rivits ner. Helvete har hon halkat och brutit benet?! Jag springer igenom skogspartiet som är mellan mig och den liggande Lill-Babs. Jag skrämmer ju såklart henne, som kastar sig upp. Då ser jag – hon har kolik. Hon skakar, är dyngsur och full med lera men framförallt hon vill inte gå. Jag lyckas ändå skrämma iväg henne så att hon går ner till Babsan och Olivia. Sedan ringer jag Leif (min granne) medan jag springer tillbaka med vagnen längs med skogsvägen. Jag måste få hjälp att ta in Lill-Babs. Jag smsar Emelie att Lill-Babs har kolik och hon frågar om jag behöver hjälp? Ja, jag behöver hjälp.

Fråga mig inte hur jag fick in Lill-Babs i stallet och in i hennes box. Men där la hon sig. Platt på marken och rörde sig inte. Hur mycket jag än försökte få upp henne så låg hon bara där orörlig. Jag hade lyckats få på henne två utav Bingos täcken innan hon la sig ner och lagt hans BackonTrack täcke över henne där hon låg i spånet. Slemhinnorna var likbleka och hon blinkade knappt. Jag hade såklart ringt distriktarna vid det här laget, och de var över en timme bort. ”Ni får komma hit och ta bort henne” sa jag gråtande till veterinären Signe som ringde upp efter en stund. Det såg så otroligt kört ut, Lill-Babs rörde sig inte, överhuvudtaget. Hon bara låg där. Jag ringde till Pernilla och bara grät att det går åt helvete, jag får inte upp henne!! Leif hade också reagerat på att bara Babsan och Olivia var nere vid staketet vid klockan 13 när han körde till stan. När jag hittade Lill-Babs var klockan närmare 15. Hon kan ha legat där ute i flera, flera timmar. Hur mycket jag och Emelie än slet, puttade och manade på henne så rörde hon sig inte. Hon suckade till ibland och rörde ett ben, men annars bara låg hon där. Hon var så otroligt slut. Vi var båda övertygande om att nu dör hon, hon ligger här och dör.

Vid strax innan klockan fyra ringde veterinär Signe upp och sa att hon svängt av emot Odenslanda, då skulle hon vara framme om några minuter. Lill-Babs hade då legat helt orörlig i över en timme. Då reser sig Lill-Babs plötsligt upp och vi nästan sprang ut med henne till ridbanan. Signe hoppade ur bilen och sprang fram till Lill-Babs på ridbanan – knäpptyst i magen. Hon gav Lill-Babs kramplösande och smärtlindring fortfarande stående på ridbanan. När vi kom in i stallet hade magen bubblat igång ordentligt så det hördes utanpå. Vid rektalundersökning visade det sig att Lill-Babs var ordentligt förstoppad. Signe konstaterade att hon inte hade någon magsäcksöverfyllnad och la ner vatten i magsäcken. Sedan fick hon en kanyl och totalt 10 liter dropp.

Emelie, världens snällaste Emelie stod med Lill-Babs i stallet medan jag fick gå in och mata lillebror och lägga honom för att sedan ta mig ut till stallet igen. Vi gick med Lill-Babs på ridbanan och fick ljudliga pruttar i utbyte men inget bajs. När båda droppen hade gått in promenerade vi en runda till sedan slog jag på kameran i stallet och gick och försökte sova. Blev inte mycket sömn den natten. Vid kl 01 såg jag att hon hade bajsat så då kunde jag sova lite bättre.

I torsdags fick hon stå inne hela dagen på svältdiet, jag lyckades till slut lura i henne vatten med hjälp av rivna morötter. Hon skulle absolut inte ha någon MASH, än mindre MASH med elektrolyter… Hon har bajsat på bra sedan kl 01 natten till torsdagen och igår fick hon komma ut på ridbanan och börja äta tussar med hö – så länge hon bajsar. Jag lyckas lura i henne elektrolyter genom att hälla dem på hösilaget, hon är så hungrig så då pinar hon i sig det trots att det nog smakar väldigt salt. Igår började jag även ge henne uppblött lusern i små mängder och igår kväll fanns det ÄNTLIGEN en normal bajshög på ridbanan. Tänk att en kan bli så glad över en hög med bajs?! I morse när jag mockade hennes box så var bajset nästintill helt normalt, och betydligt mer än vad hon fått att äta de senaste 48 timmarna. Så idag får hon äta 2 hela kilon över hela dagen, tillsammans med lite uppblött lusern, rivna morötter och elektrolyter. Sakta, sakta ska jag trappa upp hennes hösilage-giva igen. Leif konstaterade i förmiddags att ponnyn överlevt och att den motionerade sig självt på ridbanan när Babsan och Olivia gick iväg 😉 .

Så snart lilla gumman får äta full ranson hösilage igen så ska hon få gå tillbaka till den stora skogshagen. Imorgon ökar vi till 3 kg och så vidare, och såklart mycket, mycket vatten (och extra pussar och kramar men det är ju underförstått!).

De hade vatten i hagen i tisdags trots minusgraderna och hon hade druckit vatten inne men blev ändå förstoppad. Dags att lära Lill-Babs äta MASH!