Det går inte stanna tiden…

11 september 2014

25 april 2009

Den 3 oktober är det tre år sedan du lämnade mig Monia. Tre år. Det har hunnit passera så mycket händelser och personer att jag knappt minns allting. Men jag minns smärtan inuti mig när det var dags att ta farväl. Den förlamande känslan av att inte räcka till, att ha gjort allting som bara fanns möjligt men att ändå inte kunna rädda ditt blott 11 åriga liv. Alla tankar på vad jag skulle gjort annorlunda, alla ”om i fall att” som passerat. Alla de sakerna jag aldrig skulle göra om och framförallt aldrig gå igenom en gång till. De 9 månaderna var de mest prövande i mitt liv. Att precis ha förlöst ett eget barn, alla hormoner som redan innan var satta ur spel. Sen plötsligt den 27 januari kunde du inte gå. Du stapplade runt på väg emot stallet. Du tog dig in i boxen, men sen gick du inte ut mer. En gång var du ute i en liten sjukhage på sex månader. Ingenting blev bättre. Allting blev bara sämre. Och sämre. Jag flög ner Lotta mitt i höskörden, för att du skulle få hjälp. Men vi kunde bara konstatera att nej, här är det förbi. I mitt huvud fanns såklart hoppet om att du skulle kanske repa dig, någonstans är jag tacksam över att jag inte tog fler bilder på den förödelse som var dina hovar. Ingen hov – ingen häst. Ditt liv gick inte att rädda. Vad som återstod för mig var att hantera att jag skulle behöva ta bort dig, att du inte skulle få gå och bli gammal i en hage på tomten. Hur du inte längre skulle dra dina tänder emot boxdörren, knuffa omkull mig på din väg till maten eller för den delen sätta av mig när vi bara skulle skritta en vända. Allt var över.

Jag önskar och hoppas att tiden ska läka detta enorma sår du lämnade efter dig i min själ. Att alla fina minnen ska bli starkare än de nio månader av terror jag drog dig igenom. Regent är en himla fin häst idag ska du veta. Det gjorde du så himla bra. Monarch är högt älska och Fia vet jag tyvärr inte vart hon finns, förlåt för det. Du fattas oss Monia. Du fattas oss varje dag. Idag finns bara Bingo kvar här på gården från den tiden. Alla andra har flyttat iväg. Du finns kvar. Jag kan inte ta på dig, men jag vet att du finns kvar. Minnet utav dig kommer aldrig försvinna. Du var en hemskt speciell ponny, en riktig Åsna. Något som dina barn absolut har ärvt. Du hade dina egna idéer och åsikter. Du gjorde det som främjade dig bäst. Som vi slet vårt hår över dig ibland. Men du var en mycket klok och vänlig ponny. Mot slutet var du inte så blank mer. Och trots att du bara var 11 år så hade du fått otroligt mycket vita hår i ansiktet. Du var så trött. Du kämpade varje dag. Nu kämpar du inte mer. Ibland besöker jag dig där du vilar. Men det är tungt. Du var en hemskt omtyckt familjemedlem på alla vis. Och nu finns du inte mer.

One Response to “Det går inte stanna tiden…

  • Vad fint skrivet. Regent hälsar! Allt flyter på och han är då himla gullig och duktig. Har vuxit lite. Idag gick han i skrittmaskin för första gången. Det tyckte han var spännande.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *